Glasbruksvillan

Några strödda anteckningar kring en gången tid av Ivar Lundgren

En septemberdag 1968 stannade jag utanför det vita huset, Nygatan 2, en vacker exponent för den nyklassiska stil som under 1800-talets senare del präglade många offentliga byggnader och förnämligare borgarhus, och frågade några slumpvis valda personer om de visste något speciellt om huset. Några visste ingenting, andra trodde sig veta att det möjligen kallades glasbruksvillan. Endast en person satte det direkt i samband med det skede i stadens historia, som går under namnet glasbruksepoken. Utan anspråk på att vara representativ visar likväl min lilla enquete hur fort tidens hjul snurrar och hur lite många av dagens människor har till övers för tradition och gången tid.

Ändå har glasbruksepoken satt många spår i stadens krönika, ej minst epilogen som inrymmer många dunkla element av cynisk spekulation, politisk maktkamp och djup tragedi.

År 1873 deltog Rickard Jonsson, herre till Björntorp i Lillkyrka socken i anläggandet av ett bruk i Arboga för tillverkning av glas, främst buteljglas för ölindustrin. Året därpå övertogs rörelsen av ett nybildat aktiebolag med N. A. Wihde som ledare. Denna period visade sig vara föga lyckosam och ledde till konkurs 1878. Samma år återköpte C. R. Jonsson bruksfastigheten för 4,000:- kronor. Det är nu som glasbrukets egentliga storhetstid börjar. Rickard Jonsson hade i samma veva tillträtt posten som förvaltare vid Kolsva bruk, varför han överlät ledningen av glasbruket till en nära frände, ingenjör Gustaf Hansson. Årsproduktionen steg i rask takt för att kulminera i fabrikation av över fyra miljoner flaskor per år med en betydande export, främst till Holland och tyskland.

År 1882 uppdrog R. Jonsson åt stadsingenjör O. Käck att rita en ståndsmässig bostad att byggas på en av de många inköpta tomterna, numera betecknad Köpingtullen 7. Denna avsöndrad från tjugotvå kappland Norra Plåtsmedsvreten, förmodligen utgörande det äldsta stadsområdet, tidigare klosteregendom. Här uppfördes den vackra, vita tvåvåningsvillan, som av samtiden betecknades ”visserligen ej slottslik men ändå av betydande omfattning”, efter O. Käcks ännu bevarade ritning, som i sig själv är ett utsökt konstverk. Hit flyttade så småningom R. Jonsson med hustru Augusta Sofia Wilhelmina, född Behm jämte sonen Georg och fem döttrar. Rumsindelningen var mycket tidstypisk. Bottenvåningen innehöll kontor, sal, förmak, sängkammare, ytterligare två rum för barnen, kök, badrum samt nödiga ekonomiutrymmen. Övre botten torde haft ungefär liknande rumsfördelning, kontoret undantaget. Det var en redan väletablerad industriman som tog den vackra villan i besittning. Från en barndom i mycket små förhållanden hade, efter studier vid Filipstads bergsmansskolor och vidare utbildning, vägen till framgång gåt via varierande bruksanställningar, även på Björntorps gård samt den långa disponenttiden vid Kolsva bruk. I glasbruksvillan levdes ett lyckligt familjeliv. Där utvecklades också ett livligt umgänge med många av stadens prominenta familjer.

C. C. Jonssons duglighet togs också i anspråk i allmänna värv. Han var sålunda under olika perioder ledamot av stadsfullmäktige, drätselkammaren och skolrådet mm. Tillsammans med major A. L. Behm och konditor A. Johansson bildade han år 1895 byggnadsaktiebolaget Örnen med syfte att uppföra en modern byggnad på Öblomska husets tomt. Det nya huset – Arboga Sparbank – innebar ett våldsamt och mycket diskuterat avsteg från den föregående husskalan och miljön. Öblomska huset var med sin slutna byggnadsstil och vackra svalgångar ännu en av de historiskt intressanta byggnader som offrades för en ny tids byggtänkande. Rickard Jonsson var vid sitt frånfälle endast 62 år gammal. Nekrologerna framhöllo enstämmigt hans gedigna personliga egenskaper, hans duglighet som industriman och ett föredöme som arbetsgivare.

Bouppteckningen som även efter nutida mått utvisade en betydande efterlämnad förmögenhet innehåller för tiden typiska familjerättsliga formuleringar. Sålunda talas det bl. a. om änkan och sex ”samägande barn”, en formulering som klingar främmande för vår tids familjetänkande. Det blev den några och tjugo år gamle sonen Georg R. Jonsson som fick fortsätta faderns arbete med Gustaf Emil Hansson som ekonomisk rådgivare. Ännu under en följd av år fortsatte utveckling och framgång. Det var första världskrigets slut och den därpå följande svåra depressionen som medförde många bakslag och ett ej väntat slut på glastillverkningen i Arboga. Georg Jonsson och hans maka Erica förde stort hus och såg ofta gäster vid sitt bord. Ännu idag kvarlever i Arboga personer med livliga hågkomster av den grandiosa fest med vilken 50-årsdagen firades. Vännernas gåvoadress med utsökta akvareller av Västeråskonstnären David Söderholm är idag en högt skattad familjeklenod.

Disponent Gustaf Emil Hansson bodde i en trivsam villa mitt över gatan. Där står nu Sturehuset. Med sina ett stycke från gatulinjen indragna fasader utgjorde de båda husen ett förnämt blickfång för dem som via Köpingstullen anlände till staden. Giftermålet med fru Märta föregicks med tidens sirlighet av en romantisk och långvarig uppvaktning, innan den slutgiltiga frågan och svaret kom till stånd. Märta som sett som sin livsuppgift att i hemmet i Vreta kloster vara föräldrarnas hjälp och stöd kom varje år till Arboga för att gästa systern och svågern, apotekare Hjalmar Bruze. Inom parentes kan noteras att fru Bruze även var syster till fru Anna Bergquists mormor. I apotekshusets trädgård satt hon en dag och spritade ärtor då Emil Hansson kom på visit. Efter framfört frieri, och sedan systern glad och utåtriktad, med stor skicklighet skingrat alla betänkligheter inför uppbrottet från hemmet i Vreta kloster, öppnade dörren till ett harmoniskt äktenskap. I en ortstidning skaldar en anonym rimsmidare högstämt i ”Jaordet” på ett sätt som osökt för tanken till de bådas romantiska förening. Disponent G. E. Hansson kvarstod i glasbrukets tjänst i trettio år. Varefter han med familjen avflyttade till Stockholm, där han avled 1923.

Vad var det då för människor som syntes i den lilla idylliska småstaden under decennierna fram till sekelskiftet? Småstaden, som ännu var tämligen förskonad från det betongtänkande och rivningsraseri som alltmer suddar ut den säregna profil som vi och eftervärlden kommer att sakna. Kulturbevarande åtgärder borde vara högt prioriterade. Arboga har en befolkning som från 1700-talets början utgjorde 644 personer för att 1880 hava stigit till 3 833 innevånare.

Men åter till 80-talsidyllen där alla kände alla, där framstående och orginella personer framstodo i skarp relief. Fram ur skuggornas värld steg en rad gestalter. Att omnämna alla låter sig ej göra inom ramen för detta kåseri. Några lämnade beredvilligt begärda uppgifter, andra bad att få komma till tals i annat sammanhang.

Jag har tidigare nämnt stadsingenjör Olof Käck, vilken ävenledes beklädde posten som illitterat rådman. Han hade många strängar på sin båge men intresset för den 1875 bildade arbetarföreningen var så stort att han ofta bortsåg från många av dagens arbetsuppgifter för att som ordförande med tilltagande egenmäktighet styra och ställa i föreningen. Det kom slutligen till en kris som tvingade rådman Käck att avsäga sig ordförandeskapet, dock med villkor att han själv fick utse sin efterträdare, Bland stiftarna till denna opolitiska förening med ideella och sociala syften finner man den idérike och varmhjärtade borgmästaren Rudolf Bosæus samt C. J- Olsson verksam som chef för Arboga Mek. Verkstad och morfar till framlidna fru Elsa Brattström.

Postmästare i Arboga var Olof Henning, som 1866 övertog postmästartjänsten efter James Maule, omskriven i tidigare årsskrift. Henning efterträddes 1886 av Johan Viktorin vars yngre son sedermera blev stationsinspektör i Arboga.

Grosshandlare L. W. Lundborg var vid denna tidpunkt redan etablerad storköpman, drätselkammarens ordförande och även i andra avseenden en dominerande gestalt i staden. Han ägde och bebodde det i sin gamla utformning betydligt vackrare huset vid Stora Torgets västra sida, en i många avseenden intressant byggnad. I slutet av 1700-talet ägdes huset av dåvarande postmästaren Gerhard Wahrenberg, tillika rådman. I detta hus avled den 16 dec. 1861 arvprinsen av Baden, Carl Ludvig. Han hade föregående dag vid en slädfärd mellan Reutersberg och Magnäs drabbats av slaganfall och fördes i döende tillstånd till postmästargården. Den 17 dec. anlände konung Gustaf IV och gemålen Fredrika för att föra prinsens stoft till huvudstaden.

Konditor A. Johanson tillhörde även kretsen av de förgrundsfigurer som i mångt och mycket formade stadens framtid. Han ägde och bebodde den gamla s. K. Stadsgården, där han drev karamellfabrik och konditori. Hans arbetsförmåga och livliga intresse för allt som rörde sig i tiden gjorde att han togs i anspråk för en lång rad kommunala uppdrag. Han skapade också den nu spolierade Stureparken. Varm fosterlandsvän var han den drivande kraften i stadens skarpskyttekår. År 1888 erhöll han kungl. fullmakt att vara överbefälhavare för kåren. Han var även donator av stora mått. Även det vackra huset vid torget donerades till staden. Efter en period av förfall och tal om rivning är det numera genom beslutad restaurering räddat åt framtiden.

En person som dagligen under många år syntes på stadens gator var friherre Oskar Flemming, arrendator på Elholmen. Varje morgon promenerade han in till Arboga för att hos den gode vännen postmästare Johan Wiktorin avhämta sin post och samtidigt krydda sitt vetande om stadens interna krönika genom slitigt studium av ankommande vykort. Postkontoret var då beläget i Skeppargränd.

Avslutningsvis vill jag erinra om Gustaf J. L. Bergström. Han kom 1889 som stadskomminister och rådmanskaplan till Arboga, en tjänst som han innehade till sin död 1905. J. L. Bergström var i sin ungdom en glad och utåtriktad natur med gränslösa bildningskrav. Vidriga omständigheter bidrog emellertid till att han av en kortsynt omvärld stämplades som original och konstig särling. Detta gjorde att han alltmera sökte sig inåt, bort från den oförstående omgivningen. Han blev en tidens vandringsman och sökare i humanismens och religionens värld. Där kände han sig hemma. Där fick han fritt utlopp för sin aldrig tröttnande forskariver, som avsatt många betydelsefulla arbeten, främst den numera eftersökta ”Arboga Krönika”, vilken ibland nämns vid sidan av Lohmans ”Arboga Känning”. Samtiden stämplade honom som en osympatisk, vresig ensling. Eftervärlden har skänkt honom en helt annan uppskattning.

Det gamla, redan av Lohman åberopade ordspråket ”Thet är gambalt som Arboga gata” kan näppeligen stämma på dagens gatubild. Nu äta sig grävskoporna fram genom Ahlöfsgatan, den sista resten av Gustaf Vasas eriksgata genom staden. De gamla medeltida gatorna ersättas av monotont tråkiga profiler. När man dagligen får uppleva resultaten av kortsiktig stadsplanering undra som inte det vore välbetänkt att på lämplig plats låta inrista orden av en 1800-talsföfattare: ”Den för vilken det nuvarande är det enda närvarande vet ingenting om den tid man lever i”.

Källor:

Jan Jonsson, Avesta: Tidningsklippbok.

Westmanland i våra dagar.

Nordisk Familjebok.

E. Lundberg: Svensk bostad.

S. Wallin: Byggnadsskick i herrgårdar, bostäder och städer.

Arboga stadsarkiv: Protokoll för åren 1872-1923

Ur: Årsbok 1968, hembygdsföreningen Arboga minne